Den svåra konsten att förvalta en lax

Vår Svenska fauna är fascinerande och vissa djur skapar fler känslor än andra. Vad den bredbandade barkborren har för biologi är det inte särskilt många som intresserar sig för. Vargen däremot, är troligtvis är den största källan till diskussion och känsloyttringar i Mellansverige. Det finns också fiskarter som skapar känslor. Gäddan sågs länge, och ses i vissa fall fortfarande, som djävulen själv. Laxen är inte riktigt en sådan skurk som kan jämföras med varken gäddan eller vargen utan det är av andra anledningar den skapar känslostormar. Laxen är ju en riktigt häftig fisk som kan vandra enorma distanser i både hav och sötvatten men det är också det som gör den så känslig, för i både hav och sötvatten finns många faror.

Nära utrotning

Vi människor har gjort vårt allra bästa för att utrota Östersjölaxen och tragiskt nog har vi lyckats i alldeles för många fall. Majoriteten av de historiska vildlaxälvarna är helt utslagna idag. Det finns helt enkelt ingen vildlax där. Huvudorsaken till det är naturligtvis olika typer av vandringshinder i vattendragen, laxen kan inte längre nå sina reproduktionsområden och därför dör den ut. I tillägg till att utrota enskilda bestånd har vi också gjort vårt bästa för att förstöra reproduktionsmiljöerna i de kvarvarande vattendragen på andra sätt bland annat genom att reducera miljöerna genom flottledsrensningar, intensivt jord- och skogsbruk och belastning av miljögifter från olika verksamheter. Och inte minst har vi fiskat stenhårt på laxen i både hav, kust och älv. Under 1990-talet var det därför kris, hela Östersjölaxbeståndet var nära en total kollaps.

Schaktare.jpg
Här schaktas Öreälven för att fungera som en bra transportled för timret. Undra vad djuren under ytan tyckte om det här?

Flera aktörer

Tack vare ett aktivt arbete på olika nivåer i förvaltningen, från EU till byastugorna, har vildlaxen börjat återhämta sig. Aldrig i modern tid har vi haft så riklig föryngring som vi har i många älvar idag. Troligtvis sker fortfarande en återhämtning från de kritiska nivåerna och ingen törs idag riktigt yttra sig om hur många laxar som potentiellt kan vandra upp i eller produceras av en specifik älv. Troligen är det fler än vad vi har sett de senaste åren. Det finns många som har försökt sätta ett tak för en typ av produktion men ännu har jag inte sett en gissning eller skattning som har stämt särskilt bra, inklusive mina egna.

Men att vara en vildlax idag är fortfarande tufft. Vi börjar resan i södra Östersjön där de äter skarpsill och blir stora. Varje år beslutar EUs fiskeriministrar om en total fångstkvot för Östersjöns laxbestånd. För några år sen var kvoten så pass hög att samtliga kommersiella fiskare i hela Östersjön inte klarade av att fiska upp den (!). Idag, i grevens tid, begränsar kvoten uttaget. Idag får drygt 100 000 laxar fiskas upp ur Östersjön årligen. Men det är här det blir klurigt, för i Östersjön finns både den vilda- och den odlade laxen. I både Sverige och Finland vill våra myndigheter att fisket ska ske företrädesvis på den odlade laxen eftersom den anses inte har något reproduktionsvärde i älvarna. Enkelt sagt så är ambitionen att den odlade ska upp och den vilda ska få leva. Fortfarande dock löper en enskild vildlax en risk att antingen bli fångad av en kommersiell fiskare i södra Östersjön, en trollingbåt eller en laxfälla eller nät vid kusten. I många fall säger reglerna att den ska bli återutsatt just för att skydda den för att den är vild och det är bra, men nog får den sig en skjuts. Sen får vi inte glömma att säl och andra predatorer tar sin del av kakan också.

P1150199.JPG
En leklax som har hittat hem och är på väg till lekområdena.

De laxar som hittar hem

De laxar som har antingen har överlevt efter att blivit fångade eller har undkommit det helt och äntligen har hittat hem till sin älv igen riskerar också att stöta på bekymmer. Här står fiskarena redo med både spinn- och flugspön, blysänken och sjunklinor, trekrokar och vobblers och allehanda ting för att få sin chans att få känna på den ursinnighet som finns hos en nystigen lax. De här fiskarena kan också skilja sig åt i andra avseenden och jag brukar säga att det finns nog lika många åsikter om hur regler, fiske och förvaltning bör se ut som det finns fiskare. Det är här ändå våra fiskevårdsområden eller motsvarande har stor makt i att besluta om hur vi fiskare måste förhålla oss vid vattnet. De kan till exempel besluta att ett särskilt känsligt område helt stängs för fiske, begränsa skadliga metoder vid fiske eller helt enkelt inte göra något alls förutom att sälja fiskekort och istället satsa på tillgängligheten. Med andra ord, att vi fiskare har fina vindskydd med ved, att det planteras ut fisk i tjärnarna och att fiskestigarna röjs varje år. Det beror helt och hållet på ambitionsnivåerna i det enskilda fiskevårdsområdet och framförallt om intresset eller kompetensen finns för att försöka förvalta ett vildlaxbestånd i sin älv.

Den där med bekymret för vildlaxen som har hittat hem då? Ja, lite elakt vill jag påstå att dess öde ligger till stor del i fiskevårdsområdets händer, myndigheterna i all ära men är laxen uppe i älven så verkar de inte bry sig särskilt mycket. Även om en stor andel av vildlaxarna som fångas vid fiske i älvarna idag återutsätts riskerar ändå en lika stor andel att avlivas om regelverket tillåter det. Några löper förstås också risk att förolyckas efter att ha blivit återutsatta av direkta eller sekundära effekter. Hur det än är så avgör fiskevårdsområdet genom regelverket utgången. Det är ju ändå här den stora finessen finns för ett fiskevårdsområde som vill förvalta fisken och som i bästa av världar, även har ett mål för beståndet eller själva sportfisket i älven. Vi vet ju att vildlaxen är på återhämtning i samtliga vildlaxvattendrag och enkla regler för att begränsa det totala uttaget ur lekbeståndet kan utan tvivel skynda på återhämtningen. Är det något som vi alla vet som det inte går att argumentera mot så är en död lax, ja just det, en död lax. Den leker inte.

IMG_2384.JPG
Idag intresserar sig fler för att fiska efter lax men hur ska alla kunna fiska för att inte riskera att bestånden tar skada?

Fler fiskare

Men så är ju problemet med oss som gillar att fiska. Vi är många och vi fiskar definitivt på olika sätt med olika syften med själva fisket. Det kan handla om rekreation i olika former, för att få mat på bordet eller att det inte finns något större syfte över huvud taget, bara man får kasta lite vid älven ibland. Om fiskevårdsområdet då tänker proaktivt och har en plan för att stärka sitt bestånd av vildlax kan det leda till att vissa regler för fisket införs. Det kan bland annat handla om att införa förbud mot olika fiskemetoder som inte är etiskt försvarsbara eller som leder till hög andel felkrokningar av fisken. Det kan också handla om att begränsa uttagsmöjligheterna i älven genom att begränsa fisket i tid och rum, införa avlivningsförbud under året eller delar av året eller till och med begränsa antalet fiskedygn för att inte inverka negativt på beståndet. Alla eventuella beslut som införs kan i många fall leda till irritation hos de som fiskar. Det finns ju ändå en stor andel av fiskarena i älvarna som inte bryr sig om regler, beståndsmål, bevarande, etik och moral. Jag får känslan av att det finns många vill bara kroka en lax med alla möjliga medel. Att stå med armbågslucka i känsliga områden för laxen verkar inte heller ha någon större betydelse. Likaså kan det handla om ignorans mot avlivningsförbud i tid. Visst kan det kännas surt att få en lax under en period då den inte får avlivas om det är syftet men reglerna finns ofta där av en god anledning. Ändå är det vanligt förekommande att vissa fiskare fullkomligt struntar i reglerna och slår ihjäl laxen. Det är till och med tveksamt att kalla dessa fiskare för sportfiskare.

För fiskevårdsområdet som är progressivt blir det här klurigt. Troligen har de för ambition att upplåta älven för sportfiske, inte fiske för alla med alla metoder och tycken. För med regler måste också en tillsyn ske. Den måste inte bara ske, den måste vara aktiv också annars finns det risk att fiskare, inte sportfiskare, utnyttjar möjligheten till att se till sitt eget bästa, inte älvens eller laxens. Tillsyn måste finnas aktivt i samtliga vildlaxvattendrag oavsett om förvaltningen är progressiv eller inte. Det leder sannolikt att de som fiskar med tvivelaktiga metoder eller ignorerar regler begränsas. I bästa fall utvecklas de på sikt till sportfiskare.

Fiske eller sportfiske

Den progressiva eller adaptiva förvaltningen av vildlax i Sverige finns inte idag. Vi har ju aldrig haft någon vildlax att prata om så det har helt enkelt aldrig behövts. Fast å andra sidan, det var troligen när bestånden var som svagast den hade behövts som allra mest. Fast å tredje sidan så var det laxens räddning i vattendragen, det var så få fiskar då att få ides kasta efter dem. Fisketrycket reglerade på ett vis sig självt. Nu däremot när det kommer hem mer och mer lax då vaknar och folket i stugorna. Fler och fler vill testa fisket och få sin chans att känna på ett monster. Vi får alltså fler fiskare och sportfiskare vid älvarna. Några fiskevårdsområden har börjat anpassa reglerna efter detta men tyvärr, det vi ser är också att få men starka viljor hellre främjar ett fiske snarare än ett sportfiske i älvarna. Det är åt skogen för enkelt att samla fullmakter från fiskerättsägarna och plötsligt överraska ett årsmöte och på ett sätt kuppa hem ett beslut. Det sker då och då i Sverige i våra föreningar men det är mest aktuellt nu i norra Västerbotten. Risken är förstås, eftersom det är relativt enkelt, att vi kommer att se fler missyttringar till följd av en mer beståndsanpassad förvaltning vilket kommer att leda till irritation hos grupperingar av fiskare som tyvärr kan stjälpa ett mångårigt arbete genom att kuppa ett årsmöte. Så enkelt får det inte vara.

 

GOPR0456.JPG
En öringhona gräver ner sin rom i lekgruset.

Leken

Nåväl, laxen då? Det finns ändå som tur är individer som har klarat sig i älven från alla fiskare och sportfiskare ända till leken. Det är nu det är dags att lägga rommen i grusbottnarna. Men, jag vet inte vad det beror på, om det är klimatförändringarna eller bara skrivbordsprodukter som ligger bakom. Laxen tenderar att leka från mitten av oktober och framåt i norra Sverige. Våra myndigheter har varit duktiga och försökt rädda lekindividerna från fiske genom att nationellt förbjuda lax- och öringsfiske 1 september – 14 oktober i älvarna. Ambitionen är i grund och botten bra men förbudet ligger helt tokigt eftersom vi i praktiken, med godkännande från myndigheterna, får börja fiska mer eller mindre exakt då leken startar. Om inte fiskevårdsområdet säger annat så är det fritt fram att köpa ett fiskekort, åka upp till de viktigaste lekområdena flera mil uppe i älven och kasta efter vilt huggande lekindivider. Det är ju klart, det finns naturligtvis många fiskare som tycker det är skoj att få hugg på hugg. Det kan ju vara både fiskare och sportfiskare och troligen fiskar de på dessa ställen bara av ren okunskap. Men eftersom det tycks vara svårt att få ut kunskapen till både föreningarna och fiskarena bör myndigheterna naturligtvis anpassa fredningen av fisken till åtminstone 1 november. Det långa höstuppehållet på sex veckor leder till att vi är sugna på att fiska igen och de milda höstarna numer medger också i många fall att vi kan fiska långt in i november. En alternativ modell kan vara att bara upplåta fisket i vattendragens absolut nedersta delar och skydda de övre där lekområdena finns.

Kelt och flergångslekare

Lyckligtvis får ändå en stor andel lax fullborda leken och cykeln är sluten. Beroende på älv och andra faktorer överlever en stor andel och en stor andel av dessa stannar kvar och övervintrar i älven efter leken. De kallas för kelt eller besor och vandrar ut till havet igen på stigande temperaturer kommande vår. De fiskar som överlever detta bedöms av biologerna vara extremt värdefulla för beståndet, de har möjlighet att bli så kallade flergångslekare. Men, dessa fiskar är inte heller utom fara. I norr har många älvar en typ av fiskepremiär 1 maj och efter en lång vinter är det många som är sugna på att få komma ut och kasta vid älvarna. De flesta vill ha chans att kroka en havsöring, en så kallad blänkare, men både avsiktligt och oavsiktligt så krokas också många kelt som är hungriga och som hugger vilt. Av ren okunskap avlivas en hel del av dessa i tron att fisken är en nystigen lax eller öring eftersom de kan vara relativt blanka i förberedelse att vandra ut till havs igen. Helt i onödan kan jag tycka, för på middagsbordet är de inte mycket att hurra för. I älvar med denna typ av fiske bör verkligen myndigheterna se över möjligheterna till en typ av vårfredning eller att det lokala fiskevårdsområdet begränsar möjligheten till att avliva dessa individer.  Med tur och med goda förhållanden kommer då fler flergångslekare att ges möjlighet att vandra tillbaka till älven men då som modell större. Det är så våra laxar som väger över tjugo kilo kommer till, de är oftast upp för lek för en andra eller tredje gång även om det naturligtvis finns undantag från regeln.

 

P1150993.JPG
Man vet inte vad man har förrän det är borta.

Epilog

Vi som har jobbat för laxen i älvarna har äntligen fått gehör och fisken återvänder i relativt stora mängder. Kort och gott, det ser allt bättre ut i majoriteten av älvarna. Det är inte bra än, men det blir bättre. Det finns i huvudsak två orosmoment kvar dock. Dels kan EU få för sig att plötsligt höja kvoterna i Östersjön igen eftersom laxproduktionen är så pass hög idag. De ser alltså möjligheten att kommersiellt fiska mer lax. Det skulle vara förödande för den positiva beståndsutvecklingen vi ser idag. Likaså kan en sjukdom snabbt begränsa utvecklingen. Hemska tanke.

Men, de som har slagits för laxen känner en oro. De har hela tiden argumenterat för att om vildlaxen får komma hem, ja då tar fiskevårdsområdena och entreprenörerna hand om resursen och gör något bra av det. Turismen ska blomstra och nya företagare ska etableras i älvdalarna. Riktigt dit har vi inte kommit ännu. Vi har istället fått en annan typ av turism till älvarna, en som ingen riktigt kunde se komma eller som alla blundade för. Folket i stugorna har vaknat och vill också fiska i sin älv. De vill inte ha det dyrt och med omständliga regler. Både fiskare och sportfiskare vallfärdar till fiskeplatserna och innovativa fiskare hittar nya metoder eller platser för att kroka en fisk, tyvärr inte alltid efter etiska regler. Fiskevårdsområdena står handfallna. De jobbar ideellt i föreningsform. Tillsyningsmännen är också ideella.  I vissa fiskevårdsområden gnisslar det, några fiskerättsägare vill ha utdelning av intäkterna, andra vill fiska enligt egen rätt som fiskerättsägare vilket i många fall kan gå emot föreningens egna regler. I andra fall kuppar delar av fiskerättsägarna årsmötet, ja den där enda gången på året när alla beslut klubbas, och för förvaltningen i motsatt riktning mot vad den under senare år har eftersträvat. Men det som är mest tragiskt av allt, de flesta fiskerättsägare verkar inte bry sig det minsta. Kanske av ren okunskap eller kanske av rent ointresse. Vilket som, om förvaltningen backar tillbaka och fiskevårdsområdena tillåter tvivelaktiga fiskemetoder, att det sker ett högre uttag av vildlax, inte skyddar lekbeståndet i övrigt och inte klarar av att föra en aktiv tillsyn då blir det tufft att argumentera mot andra nyttjare av resursen varför laxen ska ges möjlighet att simma upp i älven. Den ger kanske ett högre värde av att fångas i en laxfälla på kusten eller av en trollingguidebåt i södra Östersjön?

Hur ska vi ha det Sveriges fiskerättsägare, fiskare och sportfiskare? Ska vi enas om att sätta fisken i första led och oss i det andra. Bra. Vildlaxen måste skyddas i älven också, annars så funkar det liksom inte. Det kommer att bli fler och fler som vill fiska i älvarna eftersom laxen ökar i antal. Det är lokala förmågor och både svenska och utländska turister. Vilket fiske vill vi ha i älvarna? Är det okej att stå med armbågslucka och felkroka en hög andel lax? Vad händer när dalmasarna, finnarna och fransmännen också vill göra det? Är det okej att vi fiskar på lekområdena mitt i leken? Bara för att myndigheterna medger behöver ju inte fiskevårdsområdet godkänna det. Vad händer när dalmasarna, finnarna och fransmännen hittar dit? Hur många laxar får vi slå ihjäl under ett år i en älv? Har vi kunskap om det? Om tio fiskare slår ihjäl varsin lax är det ingen fara för något av Sveriges bestånd men om de lokala förmågorna, de svenska turisterna och de utländska som uppgår till tusental per säsong också vill slå ihjäl varsin lax. Funkar det?

Jag tror att vi alla innerst inne vill ha ett bra sportfiske, ett fiske som är etiskt och där fisken alltid går först. Det hänger ju liksom lite sådär intimt ihop. Har fisken det bra, ja då tenderar vi som fiskar också att ha det bra…

IMG_2782.JPG
En sportfiskare och en lax i harmoni, det är väl ändå så det ska vara.
Advertisements

2 thoughts on “Den svåra konsten att förvalta en lax

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s